Grevinnan Harriet

Ryktet spred sig snabbt över den lilla orten. Det startade i församlingshemmet och spred sig snabbt via Storgatan ut till Tibbön och norra stranden där det vek av längs med Blå vägen, stannade upp vid kyrkoherdens bostad, varifrån det med lite förnyad näring fort­satte tillbaka över Gylleå och spred sig till slut över hela Tibbinge. Retfullt nog för Harriet Riddarsporre nådde det sist fram till Tibbesholm.

Det var hennes dotter Freddy som kom med nyheten. Hon kom inspringande till grevinnans arbetsrum och störde henne i dagboksskrivandet. Harriet hade planerat sin vanliga lugna stund vid skrivbordet innan det var dags att ta eftermiddagspromenaden med hundarna. Hon kallade det för sin dagbokstimme. Eftersom hon hade föreställning om sig själv som en eftertänksam och insiktsfull kvinna, ansåg hon att var hennes uppgift att skriva ner kloka tankar för att bevaras åt eftervärlden. Men Harriet, eller Harry som de flesta kallade henne, var inte särskilt filosofisk eller litterär. Därför hade hon hit­tills inte skrivit mer i sina dagböcker än dagliga rapporter om vädret, notiser om någons födelsedag, vilka tillställningar hon inbjudits till och rapporter om hundarnas äventyr och familjens bestyr. När hon efter mycket om och men fått denna viktiga information på pränt, fanns inte mer att säga. I stället brukade hon försjunka i någon av sina tidningar innan det var dags att med gott samvete lämna huset för en rask och uppfriskande promenad tillsammans med hundarna.

Eftersom Freddy mycket väl visste vad som hände bakom dörrarna till arbetsrummet, hade hon aldrig tvekat om att störa sin mor under dessa stunder. Detta trots att gre­vin­nan strängt instruerat alla att ingen, ingen, fick avbryta henne i skrivandet. Men när Freddy var liten och kavat hade stultat in genom dörren, hade hennes mor utan att tveka ägnat sig åt dottern i stället för dagboken. Egentligen var Harry glad över att bli avbruten om det var av en mycket viktig anledning. Moderskapet, som Harry såg på med blandade känslor, var en ”viktig” angelägenhet som trots allt gav plus­poäng i um­gänges­kretsen. ”Min lilla dotter längtade efter mamma. Och naturligtvis hade jag inte hjärta nog att mota ut henne ur rummet!”

Så när Freddy slängde upp dubbeldörrarna efter en snabb knackning, fångade hon Harriet mitt i en spännande artikel om de senaste kungliga äktenskapsproblemen. Harry, i mot­sats till sin man, öppnade nästan aldrig en bok. I stället ansåg hon att man skapade sig en sann bild av världen genom att läsa informativa tidningar. Men med sådana tidningar menade hon inte The Observer eller Svenska Dagbladet. Nej, Harriet prenume­re­rade på vecko- och månadstidningar. Några väl valda magasin kunde ligga framme i hennes salong och ge en aura av finess, t ex Månadsjournalen, House and Garden och Antikt och auktion. Sedan fanns det somliga tidningar som Harry läste en­bart för att bli road och för att hålla sig underrättad om saker och ting. Det vill säga tid­skrifter som hon läste i sin ensamhet på arbetsrummet.

”Fredrika”, utropade Harriet samtidigt som hon snabbt slog ihop tidskriften och elegant lät den försvinna ner i skrivbordslådan. ”Vad i hela friden vill du?”

Freddy, som för ovanlighetens skull lät namnet Fredrika passera utan protester, ut­brast:
”Har du hört att prästgården är såld?! Vet du vem som ska flytta in?”

Grevinnan förblev tyst och skakade på huvudet medan tankarna rusade runt. Varför hade ingen upplyst henne om försäljningen? Var hon den första att veta? I så fall fick hon uppgiften att sprida nyheten vidare. Vem skulle hon först ringa till?

”Inte du heller? Ingen vet!” suckade Freddy. ”Jag har frågat varenda människa men ingen vet vem som köpt huset. Så retfullt.”

Harry förblev tyst medan förbittringen tog form. ”Varenda människa?” Freddy hade redan spritt det runt hela Tibbinge och ingen hade informerat grevinnan.

Freddy stannade inte kvar för att diskutera saken närmare utan för­svann ut ur rummet. Labradoren Bentley som blivit störd i sin eftermiddagsslummer, suckade och lade nosen tillrätta igen över tassarna. Harriet såg tankfull ut när hon mycket sakta lyfte telefon­luren. Hon funderade på vad hon skulle säga till ordföranden i för­samlingen.